Jag har fått resa till Kina med så otroligt fina människor, det är viktigt att jag berättar det, för det är det som gör att jag klarar av att vara här, att jag klarar ta in allt nytt och utvecklas som person.

Det är ni som får mig att hantera och klara av;

- duschen som rödbelamrar kropp i skollning eller det totalt motsatta

- sitta på huk över hålet i marken där du förväntas uträtta dina behov

- missären på gatan

- språkförvirringen då nästan ingen kan ett ord engelska och allt står med chinesiska tecken

- att se barn bära barn på ryggen letandes bland sopporna

- se för gamla människor bära för mycket än vad deras kroppar bör

- äta mat som jag inte vill äta men måste för att överleva


och det kan man inte om man är tillräckligt stark och känner sig trygg.

Vi är en samling esteter och tre samare från Viktor Rydberg Gymnasium Jarlaplan somn fått äran att få följa med konstnären Madeleine Aleman hit, och min konstnärligaledare. När jag var på english corner och pratade engelska över en kopp te med olika kineser som kom förbi för drygt en vecka sedan, berättade en kvinna att det är väldigt svårt att integrera med nya människor i den här kulturen. Kvinnan var i fyrtioårs åldern och otroligt vacker, hon såg ut som om hon var minst tio år yngre i mina ögon. Hon tyckte det var konstigt att vi kunde tala så lättsamt med varandra, som om vi var vänner. Det gjorde ont i mig hur hon så självklart såg ned på sig själv och kände att hennes egen ålder påverkade henne så negativt.

Jag skulle inte klarat av, eller ialla fall inte fått ut alls så mycket om jag hade rest hit själv, jag hade nog inte orkat integrera mitt sociala liv ensam med alla nya och annorlunda intryck. Självfallet är det språket som behinrar oss västerlänningar mest ifrån att få nya kontakter på stan, annars skulle det nog inte vara några problem då vi betraktas som kändisar med vår vita hy och stora kropp. Det är ändå något annat att få komma hit och uppleva och dela. 

Ett utdrag utanför centret. Tyvärr inte alla, men vem vet vi kanske lyckas fånga den bilden en dag, vi är ju ändå kvar tre veckor till i den här staden.


Foto: Cornelia Jordell

Jag hade en fantastisk julaftonskväll med gänget. Först julbord och julkonsert med andra västerländningar och hundratals kineser. Vi fick även erfarenhet att bli nedsprejade av lotsassnö på spreyburk som kineserna under dagen och kvällen skulle spruta på varandra på stan, ganska ocharmigt. På kvällen upplevde jag Kinas uteliv och dansgolv, det blev en lång natt med mycket lycka och kärlek. 

爱 / Ài = kärlek




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0